American Cubist Painter, 1881-1936 was an American cubist painter. A descendant of Patrick Henry, Bruce was born in Campbell County, Virginia, the second of four children. His family had once owned a huge plantation, Berry Hill, worked by over 3,000 slaves. Berry Hill is now a resort & conference center outside South Boston, Virginia and is now a National Historic Landmark. Berry Hill Estate originally was part of a 105,000-acre (420 km2) tract granted by the English Crown in 1728 to William Byrd II. The Civil War left the Bruce's wealth greatly diminished. Bruce began taking evening classes at the Art Club of Richmond in 1898, while working in a real estate office during the daytime. His earliest known extant painting dates from 1900. In 1902 he moved to New York, where he studied with William Merritt Chase, Robert Henri, and Kenneth Hayes Miller. By February 1904 he was in Paris, where he would live until 1933. Although his evolution toward a modernist style was gradual, his works of 1908 reveal the influence of Renoir and C??zanne, and in that year he was among the first to enroll in Matisse's school. Bruce exhibited regularly in the Salon d'Automne, and met many of the leading artists of the early twentieth century avant garde.   Related Paintings of Patrick Henry Bruce :. | Still Life | Plums | Peinture or Nature Morte | Composition III | Plums |
Related Artists:
Anton Wilhelm Tischbein
(1730 -1804 ) - Painter
MALLET, Jean-Baptiste
French Painter, 1759-1835,French painter. A pupil of Simon Julien in Toulon, he was then taught by Pierre-Paul Prud'hon in Paris. He exhibited at every Salon between 1793 and 1827, obtaining a second class medal in 1812 and a first class medal in 1817. He executed very few portraits (Chenier, Carcassonne, Mus. B.-A., is an exception), preferring to paint nymphs bathing and graceful classical nudes such as the Graces Playing with Cupid (Arras, Abbaye St Vaast, Mus. B.-A.). He established his reputation with gouache genre scenes of fashionable and often libertine subjects, always elegant and refined, in the style of Louis-Philibert Debucourt and Louis-Leopold Boilly, and remarkable for the delicacy and brilliance of their brushwork: for example At the Laundry Maid's and the Painful Letter (both Paris, Mus. Cognacq-Jay). They reveal a knowledge of 17th-century Dutch painting in the treatment of details (transparent crystal, reflections on silk or satin) as well as the choice of themes: Military Gallant (Paris, Mus. Cognacq-Jay). Mallet's meticulously precise paintings are one of the best records of fashionable French furnishings and interiors at the end of the 18th century and the beginning of the 19th.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.